[L-vykort]

Information om bärnsten


av Leif Brost, Bärnstenssnideriet, Kämpinge



Bärnsten är en fascinerande smyckesten som har samlats och bearbetats sedan stenåldern. Ursprunget är kåda. Östersjöbärnstenen härrör från 30 - 50 miljoner år gamla träd av släktet pinus eller araucaria. Att kådan har härdat till bärnsten beror på att lättflyktiga föreningar i bärnstenen dunstat bort. På detta sätt har över 200 bärnstenssorter från olika träd och tidsperioder kommit till. Man finner dem inte bara i östersjöregionen, utan på alla kontinenter. Bärnsten kan vara allt från 20 till 300 milj. år gammal. Östersjöbärnstenen bildades under äldre tertiärtid då det i norra Europa fanns subtropiska skogar. Det växte träd som cypress, tuja, palmer och drakblodsträd tillsammans med bärnstensträdet. Fossil harts som är yngre än 20 miljoner år kallas kopal.

Bärnsten kan lätt förväxlas med snarlika stenar som kvarts eller brunt glas som legat i vatten och slipats av vågor och sand. Det finns flera sätt att ta reda på om det är bärnsten eller ej. Bärnsten har en densitet på 1,05-1,09, aningen över sötvatten. Tar man ett glas kranvatten och blandar med 2 matskedar salt, kommer denna lösning att bli tätare än bärnsten och följaktligen kommer bärnstenarna att flyta, medan sten av annat material sjunker. Bärnsten är ett relativt mjukt och sprött material som vid tryck av ett vasst föremål lätt brister, emedan plastimitationer är mera elastiska. En upphettad nål avslöjar lätt om materialet luktar kåda eller bränd plast. Bärnsten är en bra isolator som känns varm vid beröring. Gnider man den mot t.ex. ylle blir den statiskt laddad. I Homeros Odysséen förekommer ordet elektron (jämför vårt ord elektricitet), grekiska för bärnsten, för första gången. Det svenska namnet på bärnsten kommer från plattyskan, där bränna heter börnen och sten heter Steen, alltså Börnsteen - bärnsten. Att den fått namnet Börnsteen beror på att den kan brinna.

Baltisk bärnsten

Baltisk bärnsten förekommer runt hela södra östersjön. Till den baltiska bärnstenen räknas även den jylländska och de skärvor man hittar vid englands ostkust. Ingen annanstans finns så mycket bärnsten som runt Baltikum. I Sverige förekommer bärnsten främst vid Skånes sydvästra kuster. Tillgången varierar beroende på vind och strömförhållanden. I början på 70- talet då tillgången var ovanligt god, fann man ett tiotal bitar som vägde omkring 1 kg. Rekordet på Falsterbohalvön är på 1,8 kg. Att man finner bärnsten vid kusten och i avlagringar ner till 50 meters djup, beror på att omfördelning av jord och lerlager har pågått under årmiljoner. Ett 40-tal köldperioder, många med långvariga istider har passerat sedan bärnstens-skogarna växte. Smältvatten har transporterat material långväga. I Sverige har vi bärnstensförande lager i "Alnarpsådran", en förhistorisk flod som hade sitt flöde diagonalt genom Skånes sydvästra hörn. Bara en bråkdel av all bärnsten har bevarats till våra dagar. Endast bitar som skyddats mot luft och legat inneslutna i lerlager eller vatten återstår. Vid längre luftkontakt eroderar den och försvinner. Den mesta bärnstenen utvinnes ur dagbrott i ler- och sandlager.

Det är inte alltid lätt att känna igen bärnsten eftersom den har så olika färger. De varierar från klara, ljusgula, mörkgula, bruna till röda. De flesta är dock ogenomskinliga, vilket beror på att det finns mikroskopiska gasblåsor i, (upptill 90 000 per mm2). Ju fler blåsor, desto ljusare är stenen. Färgen kan till och med vara benvit. De varma färgerna beror på det vittrande ytskiktet. All bärnsten, utom den med organiska föroreningar i, är ljus under den oxiderade ytan. Den bärnsten som är vanligast förekommande i handeln är uppvärmd för att efter slipning på nytt få en "bärnstensfärgad" yta. Denna process kan även framkalla cirkelformade sprickor som ibland förväxlas med fossil. Mjölkiga stenar kan göras transparenta i autoklav. Underkastar man den baltiska bärnstenen en kemisk analys, finner man att den består av: 79% kol, 10,5% väte, 10,5% syre och lite svavel.

Fossil harts

Hartsen från "bärnstensträden" flöt inte bara rikligare än hos våra träd, utan den verkar också att ha varit mer tunnflytande, om man betraktar olika formationer som droppar, tappar och olika skruvade formationer. I den skiktade bärnstenen, där kåda runnit ovanpå redan halvtorr kåda, finner man ibland inneslutna insekter som fastnat i det första flödet och inkapslats i nästa. Man finner även bärnsten från hålrum i träden. Stenar på flera kilon har hittats som bildats på detta sätt.

Inkluser - inneslutningar av djur eller växter

Endast ett fåtal är det förunnat att hitta en bärnsten med ett djur eller en växt i. Varje klar sten kan dock dölja en mygga eller en fluga. Dessa stenar med inneslutningar är de mest intressanta och värdefulla. Om man studerar dessa myggor, flugor, skalbaggar och andra flygfän eller växtdelar noggrant, blir man häpen över att bärnstenen konserverat föremålet exakt som det såg ut för miljoner år sedan. Under senare år har man till och med lyckats extrahera DNA ur vävnad från inneslutningar och kunnat jämföra dagens liv med tertiärtidens. I Spielbergs filmer "Jurassic Park"/Lost World klonade man dinosaurie-DNA, som man tagit från myggors magar, och med hjälp av idag levande kräldjur återskapades de utdöda giganterna. Detta anses av vissa forskare idag vara teoretiskt möjligt. Vårt museum har lånat ut blodsugande insekter till en efterföljande vandringsutställning med dinosauriemodellerna från filmen. De har visats på naturhistoriska museer runt om i USA under sju år. Se (Frusna Historier)

Mera realistiska får man nog anse att studierna av tertiärtidens flora och fauna direkt under mikroskop är. I Bärnstensmuseet i Kämpinge har vi arbetat med inneslutningar i bärnsten under många år. Vi har en unik samling med sk frusna historier, som när t.ex. insekter och spindeldjur fångats i den klibbiga kådan under kopulationsakten eller tillsammans med sitt fångade byte. Ett flygfä som fastnat i kådan, kan ju av en hoppspindel uppfattats som en serverad måltid, och den har ömkligen fastnat och förevigats tillsammans med sitt byte. Bitar med flera olika inneslutningar som idag lever i speciella biotoper finner vi på samma sätt tillsammans i bärnsten. På sten och mineralmässor i världen har det utvecklats en speciell samlarmarknad för dessa "stelnade ögonblick". Andra rariteter är reptiler, fågelfjädrar och hår från däggdjur.

Bärnstenens kulturhistoria

Bärnstenskulturen sträcker sig ända tillbaka till stenåldern. I mossar har man funnit väl bevarade amuletter föreställande bytesdjur såsom björn, häst, vildsvin och fågel. I 4000 år gamla gånggrifter har man funnit genomborrade pärlor ofta formade som yxor eller klubbor. Även människan avbildades. Föremålen förekommer i liknande utförande i alla länderna runt södra östersjön vilket vittnar om att kulturutbyte förekom redan då. Under bronsåldern är fynden fåtaliga i Nordeuropa, medan östersjöbärnsten under samma tid ofta förekommer i gravar i medelhavsområdet. Genom dess speciella egenskaper och sällsamma glans blev man tidigt intresserad av bärnsten i de gamla kulturerna. Bärnsten som handelsvara anses ha bidragit till att vi under denna tid fick metaller till Norden. Vid utgrävningen av Mykene fann man t.ex flera hundra bärnstenspärlor. Efter analys fastställde man att det var baltisk bärnsten. Under järnåldern finner man åter bärnsten i Norden. Vikingarna snidade både spelpjäser och torshammare av det mjuka guldet. Här i Kämpinge har man bl a funnit en sländtrissa i bärnsten från denna tiden. Att man påbörjade utgrävningar i Birka, berodde på att Hjalmar Stolpe fann bärnsten i jorden. Bärnsten förekommer inte naturligt i Mälardalen. Bärnstensfynden var handelsvara.

Blomstringstiden för bärnstenskonsten under barocken

På 1200-talet tog tyska Orden bärnstenskusten i besittning. Orden utövade ett strängt regemente över bärnstensbrytningen och gjorde stora förtjänster. De största uppköparna var bärnstenssnidare i Brügge och Lübeck. Mycket sten användes till att tillverka rosenkransar, även kallade Paternoster. Efter reformationen kom tillverkningen av dessa radband i kris eftersom man inte använde sådana i den protestantiska kyrkan. På 1600-talet öppnades nya marknader för bärnstenssnideri, nämligen i form av representationsgåvor till furstar. Förkärlek för det sällsynta materialet gjorde att det blev modernt och eftertraktat. Bärnstenssnidarna levererade de mest olika beställningar såsom: bägare, burkar, krus, kannor, skålar, askar, ljusstakar, bestickhandtag, skåp, smycken och många andra alster. Inte enbart snidesarbeten gjordes, man svarvade och graverade också. Av större bärnstensstycken sågades tunna plattor som smyckades med sniderier och gravyr, de monterades sedan på askar, möbler och liknande. Ofta graverades undersidan av plattorna med bilder av växter och t.o.m hela landskap. Innan plattorna sattes på plats, täcktes underlaget med bladguld, på så vis kunde man se dessa fina gravyrarbeten tydligt. På 1600-talet var Königsberg (Kaliningrad) och Danzig centra för bärnstenskusten.

De duktigaste konstnärerna fick utföra de finaste arbetena som t.ex. att tillverka bröllopsgåvor eller gåvor till diplomater. Man tillverkade stora mästerverk såsom hela altare och kabinettsskåp. Det största arbetet var dock "Bärnstensrummet" till det preussiska hovets slott i Berlin. Vid ett besök av den ryske Tsar Peter den store år 1716, beundrade han det så högt att han fick det till skänks av Preussens konung. Tsaren lät transportera det till S:t Petersburg. Det blev dock inte uppsatt förrän 1761 av tsarinnan Elisabeth i Katharinapalatset i Zarskoje Selo (idag Pusjkin). I en 10 x 10 m stor sal täcktes väggarna, som var 6 m höga med bärnstensplattor. Bärnstensrummet kallades ofta för det 8:e underverket. Vid Leningrads belägring under 2:a världskriget rövades rummet bort av fascisterna och fördes till Königsberg. Efter krigsslutet har man trots intensivt letande inte återfunnit det. Ryska restauratörer arbetar sedan några år med att återskapa ett likadant rum. Bärnstenskonsten under 1600-1700-talet räknas idag till de värdefullaste museiföremålen. Liksom så mycket annat förlorade bärnstensmodet mark under rokokotiden.

Bärnstensarbeten under 1800 och 1900-talet

En ökad brytning av råbärnsten och en masstillverkning av smycken gjorde att marknaden mättades. Denna tillverkning var dock av enklare art, där materialet stod före det konsthantverk man gjorde på 1600-talet. Småsten pressades för tillverkning av t.ex. cigarrmunstycken eller pipskaft. Idag är bärnsten åter på modet och på marknaden finns även de östeuropeiska staterna. Under de senaste årens mineralmässor i Tucson, Arizona, en av världens ledande, fanns bortåt 40-talet bärnstensgrossister representerade. Många tillhandahöll dock falsarier eller pressad bärnsten. De helt naturliga produkterna, med ursprungliga färger bevarade är dessvärre sällsynta. Varje sten är unik och bör behandlas därefter.

av Leif Brost, Bärnstenssnideriet, Kämpinge


För den som vill veta mer, finns en bok i ämnet; BÄRNSTEN - stenen som flyter och brinner. Norstedts förlag. Den är slut på förlaget, men finns på bibliotek och går ev. att hitta på antikvariat.

 

Sitemap


Copyright ©Leif Brost, 2017. All rights reserved.